2 Macc 9

a 2. 1 Mack 6,1

b 3. 1 Mack 5,6.6,5; 2 Mack 8,24.30

c 6. 2 Mack 13,8; 8.Jes 40,12; 2 Mack 3,28.5,21. 9.Apg 12,23

d 10. Jes 14,13

e 12. 2 Mack 7,37

f 13. Ords 1,28; Hebr 10,26.12,17

g 15. 2 Mack 4,9

h 16. Esr 6,9; 2 Mack 3,3.5,16

i 25. 1 Mack 6,15

j 28. 1 Mack 6,13

k 29. Se Fosterbroder i Ordförkl

Antiokus' död.

1 Vid samma tid hade Antiokus med nesa måst bryta upp från Persiens landsändar. 2 Han hade nämligen dragit in i en stad som hette Persepolis, i akt och mening att plundra templet där och sedan behålla staden i sitt våld. Till följd härav satte sig nu folkmassorna i rörelse och sökte sin hjälp i vapnen. Och Antiokus blev av invånarna jagad på flykten och måste anträda ett skymfligt återtåg. 3 Då han nu befann sig i närheten av Ekbatana, nådde honom underrättelsen om vad som hade hänt Nikanor, såsom ock Timoteus och dennes folk. 4 Då blev han upptänd av förbittring och tänkte att låta judarna få umgälla jämväl det onda han hade rönt av dem som hade drivit honom på flykten. Han bjöd därför sin körsven att köra på, utan uppehåll, ända till dess de hade kommit fram; och dock svävade redan domen från himmelen över hans huvud. Ty i sitt övermod sade han så: »När jag kommer till Jerusalem, skall jag göra det till en begravningsplats för judarna.» 5 Men Herren, som ser till allt, Israels Gud, slog honom med en obotlig, osynlig sjukdom. Just då han hade talat till slut, överfölls han av olidliga kval i inälvorna och svåra plågor i sitt inre. 6 Och det var alldeles rättvist, eftersom han hade plågat andra med mångahanda gruvliga lidanden i deras innersta. 7 Men han lät ingalunda sitt trots fara, utan blev tvärtom ännu mer uppfylld av sitt övermod; ja, han andades eld och lågor i sin förbittring mot judarna. Och han befallde att man ytterligare skulle påskynda färden. Men då hände sig att han störtade ned från vagnen, där den rusade fram med ilande fart; och han skadade sig i fallet så svårt att alla lemmarna i hans kropp blevo sönderbråkade. 8 Och han som nyss i mer än mänskligt högmod tyckte sig kunna befalla över havets vågor, och som tilltrodde sig att kunna väga de höga bergen på vågskål, han fick nu, sedan han så hade blivit slagen till marken låta bära sig på en bår och lämnade härmed ett för alla tydligt bevis på Guds makt. 9 Ja, det gick så långt att maskar krälade fram ur den gudlöses kropp, och att köttet under plågor och kval föll sönder, medan han ännu levde; och hela lägret besvärades svårt av stanken från hans ruttnande kropp. 10 Och den man som kort förut hade inbillat sig att nå upp till himmel ens stjärnor, honom förmådde nu ingen bära för den olidligt svåra stankens skull.

11 Då han nu låg där alldeles nedbruten, begynte han verkligen att låta det mesta av sitt övermod fara och att komma till besinning genom Guds straff, när han för vart ögonblick allt värre ansattes av kvalen. 12 Och då han icke ens kunde uthärda stanken från sin egen kropp, sade han: »Det är rätt och tillbörligt att ödmjuka sig under Gud och att icke göra sig lik Gud i sina tankar, då man är dödlig.» 13 Och han, den skändlige, gjorde löften åt Herren, som icke ni er skulle förbarma sig över honom. Han lovade 14 att förklara den heliga staden för fri, den stad dit han nu med all hast styrde sin färd, i avsikt att jämna den med marken och göra den till en begravningsplats. 15 Och judarna, som han hade beslutit att icke en gång bevärdiga med en grav, utan tillika med deras späda barn låta kasta ut såsom föda åt rovfåglar och vilddjur, dem ville han allasammans göra likställda med atenarna. 16 Det heliga templet, som han förut hade plundrat, det ville han nu pryda med de skönaste helgedomsskänker, och alla de heliga kärlen ville han mångdubbelt ersätta, och de utgifter som voro förbundna med offren ville han betala av sina egna inkomster. 17 Därtill ville han också själv bliva jude och begiva sig åstad till alla av människor bebodda trakter för att förkunna Guds makt.

18 Men när trots allt plågorna icke ville upphöra, då nu Guds dom rättvist hade drabbat honom, uppgav han allt hopp för egen del, men lät till judarna skriva nedanstående brev, avfattat såsom en böneskrift och av följande lydelse:

19 »Sina trogna judiska undersåtar sänder Antiokus, konung och krigsherre, de bästa hälsningar och tillönskar dem all välgång och lycka. 20 Om I och edra barn befinnen eder väl och det går eder efter önskan i edra angelägenheter, så tackar jag Gud av allt mitt hjärta, i det jag sätter mitt hopp till himmelen; 21 för egen del är jag däremot icke vid god hälsa. Den heder och tillgivenhet som I haven bevisat mig minnes jag med all välvilja. Då jag nu på återvägen från Persiens landsändar har råkat i en farlig sjukdom, har jag ansett det vara nödigt att sörja för allas eder gemensamma trygghet. 22 Väl har jag icke förlorat allt hopp för egen del; tvärtom har jag gott hopp om att lyckligt kunna genomgå sjukdomen. 23 Men då jag besinnar att också min fader, när han med sin här drog till de övre landsändarna, utnämnde sin efterträdare, 24 för att, om något oförutsett inträffade eller någon allvarsam underrättelse inginge, de hemmavarande skulle veta vem styrelsen hade blivit lämnad åt och så slippa att gripas av oro, 25 och då jag därtill betänker huru de kringboende furstarna och rikets grannar alltid akta på lägligt tillfälle och vänta på huru det skall gå, har jag till konung utnämnt min son Antiokus. Honom har jag ock ofta förut, vid mina färder till de övre provinserna, anförtrott och anbefallt åt de flesta av eder. Och till honom själv har jag skrivit ett brev, som här bifogas i avskrift. 26 Jag uppmanar och beder eder alltså att I allasammans, i hågkomst av de välgärningar som I, både i det allmänna och i det enskilda, haven fått röna, också för min son bibehållen den tillgivenhet som I haven för mig. 27 Jag är nämligen viss om att han på ett milt och människovänligt sätt skall efterfölja mina grundsatser och så komma väl överens med eder.»

28 Så fick nu denne mördare och hädare själv utstå de svåraste lidanden, alldeles såsom han hade behandlat andra, och måste sluta sitt liv genom den ömkligaste död bland bergen i ett främmande land. 29 Hans döda kropp blev sedan hemförd av Filippus, hans fosterbroder. Men av fruktan för Antiokus' son begav sig denne sedan åstad till Ptolemeus Filometor i Egypten.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h ⁱ ^j ^k